Inte alls. Lite grann. Kanske det. Den är viktig eller den är superviktig. Det är bara du som läsare som kan avgöra dess betydelse. Dock har jag svårt att tro att det finns någon som läser en mening för att sen slå ihop den och placera i bokhyllan igen; ”Det var en riktigt dålig första mening, den boken är inget att ha.”
Tänkte jag på första meningen när jag skrev ”Astrid, Ingrid & Wararat? Nej, inte alls. Inte överhuvudtaget. men däremot skrev jag om första kapitlet, eller till och med skrev ett helt nytt kapitel. Det första kapitlet däremot, det kan vara helt avgörande.
Jag tänkte att vi nu skulle jämföra några ”första-meningar”. Kanske kan vi redan då förstå vilken genre boken tillhör? Och kanske kan du efteråt svara på frågan: ”Hur viktig är bokens första mening egentligen?”
”Livet består av en räcka händelser en del märkvärdigare än andra och kallas tilldragelser”
”Tordyveln flyger i skymningen” av Maria Gripe
Jag var bara tvungen att börja med en ”första-mening” som är, i mitt tycke, en alldeles lysande inledning. Med några få ord knyter författaren läsaren till sig, visst känner man att något magiskt och omtumlande ska hända. Dock förstår jag inte att det är en ungdomsbok utan den kan lika gärna vända sig till en vuxen målgrupp, men det gör faktiskt ingenting. För jag, som har läst boken som vuxen, vet att det absolut går lika bra att läsa den som femtonåring eller som fyrtiofemåring.
”Det är Marianne som öppnar när Connell ringer på.”
”Normala människor” av Sally Rooney
Enkelt, så enkelt men ändå så effektfullt. Inom bokens första nio ord vet vi namnet på huvudpersonerna. Dramatisk enkel inledning, en ”första-mening” som gör att läsaren direkt kommer in i handlingen. Något händer-det finns en person utanför en dörr och en person innanför. De borde ha en relation tänker läsaren, och visst är det så. Men det vet vi först efter ytterligare några meningar. Efter ett kapitel vet vi ännu mer om deras relation och vad de betyder för varandra. Dessutom drivs bokens handling fram av en mycket explosiv dialog. Marianne och Connell vill jag lära känna. Dock säger ”första-meningen” ingenting om bokens genre. Kanske är det ett minus?
”Maktens form är alltid densamma, den har formen av ett träd.”
”Makten” av Naomi Alderman
Här ser vi ett ibland använt vedertaget knep. Bokens ”första-mening” innehåller, i det här fallet, hela titeln. I andra böcker kan delar av titeln finnas i inledningsmeningen, eller i alla fall ett synonymt ord eller en beskrivning så man direkt förstår bokens syfte. Det handlar alltså om makt, det var inte bara något som låg i titeln utan MAKT är det överordnade begreppet-jag förstår. Om jag tycker om det, är det för självklart eller är det genialiskt? Det ligger i betraktarens öga, bara du som kan avgöra. För mig skapar ”första-meningen” ett intresse (=lyckosam ”första-mening”), jag blir nyfiken och får direkt upp en visuell bild av ett träd med ett stort rotsystem som står stadigt förankrat. För tungt att rubba, står fastkedjad i vinden. Makt som förgrenar och söker sig uppåt hela tiden, i ständig utveckling. Vill ha mer!
Ingenting stoppade vattnet, man kunde följa det från fjället till fjorden; från snön som föll från molnen och la sig på topparna, till ångan som steg över havet och åter bildade moln.”
”Blå” av Maja Lunde
Den här ”första-meningen” är i sitt syfte och form inte helt olik den i ”Makten”. Maja Lunde beskriver det blåa vattnet i dess kretslopp. Hon använder inte ordet ”Blå” utan beskriver färgen med andra ord och framför allt vad ”Blå” syftar till; Vattnet.
Effektfullt och svävande. Poetiskt och jordligt. Om ni inte har läst boken så gör det och tänk då på hur de olika kapitlen är uppbyggda. De är väsentligt olika i sin form och uttryck. När kapitlet handlar om familjen som lever under naturkatastrofens framtid är det korta meningar, förklarande text, tydlighet och struktur. Upplevs hårt och avskalat, nästan lite kallt. När berättelsen om Signe flyter fram kan en mening uppta en halv sida. Gestaltningen är framträdande och texten böljar fram, precis som havet-det Blå.
”Kulan hade gått in genom offrets högra glasögonlins, passerat genom ögat in mellan hjärnhalvorna och vidare genom övre delen av hjärnstammen och sedan vält vid anslaget mot skallbenet i bakhuvudet”
”Coq Rouge” av Jan Guillou
Kan verkligen inte låta bli att nämna Hamilton-serien. Det fanns absolut ingen annan bokserie som fängslade mig så mycket när jag var yngre. Och gör det faktiskt ännu. Det är något med det blodiga, praktiska språket som först är med total avsaknad av empati. Men när jag läser vidare är empatin plötsligt också praktiskt och i det väldigt kärleksfull, i all sin blodighet. Bokens ”första-meningen” är dock krass, odramatisk och osympatisk trots att läsaren förstår att här har det skett ett mord. Visst sätts man på banan direkt, du behöver inte fundera på genre. Den är självklar!
”Arthur tittade upp på Libby med blanka, svarta ögon som uttryckte vad hans ägare, ett äldre par, var för hövliga att säga: ”Ni har inte bokat in oss, eller hur?”
”När livet börjar om” av Lucy Dillon
Kände mig lätt tvungen att lägga in något i motsats till tidigare citat och vad kan vara bättre än Lucy Dillon. Hundar, blanka ögon som underförstått är bedjande. Kanske finns ett ledigt rum ändå? Visst är det en feelgood roman. På alla sätt utstrålar ”första-meningen” något gulligt, småsött och längtar man efter en avslappnade berättelse så vet man direkt att man har hamnat rätt. Om det fångar mig? Inte direkt, men ”första-meningen” fyller verkligen sitt syfte. Läste jag vidare bortom ”första-meningen”? Javisst och jag njöt av Lucy Dillons berättarkonst. Feelgood när det är som bäst!
Bokstaplar när de är som vackrast. Alltid!
